fredag 3 oktober 2014

Döda serietecknares sällskap

När jag var barn så var jag inte precis någon känslouttryckande person. Därför kom det som en chock när jag greps av förtvivlan när Walt Disney dog och grät i timmar.

...och så där har det väl fortsatt. Inget griper mej med sånt vemod som när serietecknare dör. Nu håller man väl sakta på att bli nernött - varje vecka är det någon gammal favorittuschare från sjuttiotalet som kastar in handduken. Men ibland så slår det genom som när Al Williamson dog. Då insåg jag att jag förslösat hela livet utan att lyckats ta mej över till USA för att kyssa hans fötter.

Men som sagt var så börjar man vänja sej. Nu senast så var det Lars Mortimer- Hälges skapare - som lade ner pennorna. Den serien är ju lite kul som kulturfenomen. Den är väldigt populär på landsbygden men stadsborna är helt oförstående.

Hursomhelst så träffande jag Lars Mortimer just när han började med Hälge. Det var på något slags seriemässa. Det året tror jag att det var Bill Sienkiewich och några till som var superinne. Det var stor entusiasm på de flesta håll. Men man hade inte riktigt bestämt sej för vad man skulle göra med Hälge så Lars Mortimer stod där övergiven i något som liknade en tidningskiosk. Han visade sej vara en mycket trevlig man och vi fick stå där mitt i mässvimlet och språka om ditt och datt, kring hur de jobbat med Knasen-tidningen när han ingick i redaktionen, om Gnuttarna och nu Hälge utan att någon störde.

Nu ska man fint nog göra ett minnesnummer av Hälge och det ser ut som att även jag ska medverka.


De namn som nämnts i övrigt talar för att det borde bli ett givet köp.