måndag 29 november 2010

Folk är glada och trevliga

Jag var och handlade med hustrun.Som vanligt var det väldigt bråttom när vi passerade mina intresseområden, teknikjunk och rödlappade DVD-filmer. När vi handlat färdigt och passerat kassan så kom hustrun på att hon hade glömt att köpa något och återvänder in i affären. Jag går på det där varje gång. Så jag fick stå där och vänta medans hon gjorde sina ärenden.

Den riktiga julstressen hade ännu inte hunnit infinna sej, ja sanningen var den att folk mötte mej med breda leenden. Jag blev riktigt varm inombords när jag upplevde hur glada och trevliga människor kan vara. Efter en halvtimme hade hustrun gjort vad det nu var hon skulle göra. Men när jag skulle gå så insåg jag vilken skylt jag stått under.


Jag tycker ofta att man är lyckligare ju mindre man begriper.

Leslie Nielsen har dött

Usch, vad folk dör nuförtiden. Den kanadensiska skådespelaren Leslie Nielsen har dött. Han är mest känd för "Nakna Pistolen"-filmerna. Jag undrar om det gått så lång tid nu så att jag orkar se om dem?

fredag 19 november 2010

Hågkomst

Ibland kommer jag på mej med att sakna Bassey. Det finns ingen hundras som jag har haft så roligt med och så ivrigt avråder från som Basset...

Låt oss mobba de kristna

Vi diskuterade den där Grotesco-sketchen för några inlägg sedan och jag menar att det är rätt förvånansvärt hur man ganska obekymrat kan mobba kristna, särskilt om det är grupperingar som är lite WT och socialt isolerade som Jehovas eller Knutby. Den här serien tillägnar jag Knutby.









Släktforskning

Bland mina många intressen så finns ibland också släktforskning. Det är ett sådant där intresse som kommer och går, oftast i samband med att jag köper en prenummeration på Genline, kyrkböcker på nätet. Annars så kan man forska på Biblioteket eller uppe på UB, det är ju gratis men det försvinner lätt ett par timmar. Det är ju lite roligt för det är inte i många sällskap man är den som har mest hårfärg kvar nuförtiden.

För släktforskare är ett åldersstiget släkte. Mycket allvarliga äldre herrar och damer som talar viskande även om vi är ensamma i salen. Alla är mycket hjälpsamma så det är lätt att knyta små nätverk. Problemet är bara det att när man återkommer efter halvtannat års frånvaro så har halva nätverket avlidit. Släktforskare har högre dödlighet än heroininjicerande rockstjärnor i 27-årsåldern.

Men sorgecermonin hos oss släktforskare är rätt jordnära. Vi skriver in vederbörandes dödsdatum på dennes post.


Klick.

torsdag 18 november 2010

Hur ska man kunna göra satir idag?

När jag och Magnus Knutsson försökte göra snällsatir över det svenska samhället i form av serien "Gösta Grävlings saga" så hade vi stundtals problem med att hur dumt vi än försökte hitta på blev vi ständigt omsprungna av verkligheten.

Därför är det skönt att se att det fortfarande går fast verkligheten blir galnare för varje dag:



(Min högerarm är inte riktigt som den ska så därför blir det lite dåligt med teckningar ett tag...)

onsdag 17 november 2010

(S)opåtervinning

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt misstag när man satte Sahlin på partiledarposten. Missbruket av sina tjänstekontokort (Sahlin själv och hennes anhängare brukar benämna det för "den där Tobleronen" men det är de andra 50 000 kronorna som hon "lånade" som störde mej), hennes påtagliga brist på visioner (bortom samkönade äktenskap och könskvotering) och att hon faktiskt inte har åstadkommit någonting påtagligt på någon av de poster hon har innehaft, gjorde henne ganska omöjlig redan från början.

Men det är historia. Frågan är vad som kommer sen. Partiet är i behov av förnyelse och en allmänn uppryckning. Det gick kalla kårar på ryggen på mej när något slags expert på socialdemkrati såg tre möjliga framtidskandidater Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Per Nuder. Men det värsta kom idag när Expressen talar om att krafter inom partiet förordar Bosse Ringholm(!?) - han var en bakåtsträvare på nittiotalet och han lär knappast ha bytt riktning sedan dess. Jag tror jag gjorde en serie med honom när Göran Persson var statsminister. Laila Freivalds var med där också - det kanske skulle vara ett fräscht namn inför framtiden också? Thage G Pettersson -om han fortfarande lever kunde han vara ett piggt alternativ.


Det är märkligt svårt att kunna kommentera eller blogglänka till Aftonbladets artiklar i ämnet. Man känner verkligen att man vill hålla den okontrollerade diskussionen utanför det här. Demokrati  och yttrandefrihet i all ära men någon måtta får det tydligen vara. En intressant artikel är "S klarade inte en kvinnlig ledare", delvis så tror jag att hon är ute och cyklar för jag tror inte att vi hade haft den debatten med Anna Lind som partiledare. Även om hon något glorifierats så hade hon ett betydligt större stöd i partiet och ett större stöd bland de som arbetar. Jag har svårt att tänka mej att det egentligen ska vara ett sådant motstånd mot en kvinnlig partiledare men det var olyckligt att man satsade på ett sådant stolpskott som Mona Sahlin.Men om det bland vissa grupper skulle vara ett mtostånd mot en kvinnlig partiledare så gäller det ju att denna ska vara bättre än tillgängliga män, inte uppenbart sämre. Gör om, gör rätt.

Edit: Jag ser att man nu länkat till Aftonbladetartikeln via Bloggportalen istället för den vanliga klistralänken, så jag får backa från min anklagelse i stycket ovan. Det kan väl vara på sin plats att förtydliga lite kring Sahlin där jag tror att det som varit avgörande för hennes misslyckande inte i första hand varit att hon inte återtog regeringsmakten utan att det kändes som om hon inte var riktigt hungrig att göra det.

tisdag 16 november 2010

Det finns bra TV

Igår var jag tillfälligt indisponerad så jag låg framför TV:n större delen av dagen. Jag började med två filmbagateller, först Cloverlfield som jag inte riktigt var förberedd på vad det skulle vara när jag såg den. Det är väl något slags skräckfilm om något utomjordiskt som landar mitt på Manhattan. Men filmen är subjektivt filmad, det är en kille som ska dokumentera en fest där personer har olika relationer till varandra, en del av relationerna är filmade på det band som killen filmar över så återblickarna sker med sådant som inte blivit överspelat på bandet. Smart och elegant. Det som eljest skulle ha blivit en tafflig katastroffilm blir lite kul genom den subjektiviteten. Den andra filmen var Congo som lättast kan beskrivas som en charmig bagatell.

På kvällen så var det först en påminnelse om hur usel TV kan vara - nämligen "ung & bortskämd" - varför vill folk sitta och titta på folk som är dumma i huvet? Fullständigt sjukt alltihop!

Men sen. "Våra vänners liv" - vilken trevlig serie! Lite lagom, ungefär som ett svensk liv kan se ut på riktigt, inga lallande idioter som på reality-TV utan ganska normala problem och ganska normala tillkortakommanden paketerat till trevligt drama med lite lagom, välplacerad humor. Och bra skådespeleri icket att förglömma.


Sedan Grotesco. Det är ganska skruvad humor presterad av en humorgrupp men det är när Henrik Dorsin syns i rutan som den skimrar. Jag har inte sett den norske rockmusikerns Cornelis men jag kan inte tänka mej att den är bättre än  Dorsins. Pluspoäng för att man noterat att fetasalladen numer är en omistlig del av den svenska husmanskosten.

Sedan en sådan där film som inte handlar om just nånting speciellt och ändå handlar om allting. "Huset vid Tara road". En amerikansk kvinna vars son har omkommit i en olycka vill kommma till Irland. Hon försöker på något sätt förtränga sonens död och har något slags dimmig föreställning om att något ska förbättras om hon får komma till Irland som hon besökte när sonen var nyfödd. En Irländsk kvinna vars man väntar barn med sin älskarinna vill bara komma bort så de byter hus med varandra. Så småningom flätas deras liv samman och de växer och finner utvägar och alla kommer som vidare. Inte ens den notoriskt otrogne mannen är helt igenom osympatisk. Man hittar till och med Stephen Rea som mysig nykter alkoholist. Såg ut som om han övat en hel del på den rollen.

Och allt detta utan reklam. Tack gode Gud för statstelevisionen!

fredag 12 november 2010

Jag hatar bra TV

Gårdagskvällen tillbringades i vegetativt tillstånd framför "Byggfällan" - ett sånt där program där man letat reda på någon fuskbyggare, piffar till nåt hus och jagar en skum hantverkare.

Min nyfikenhet väcktes då man sade att "man aldrig sett så många fel gjorda" i en och samma renovering. Eftersom en av mina hobbies är att bygga fel så ville jag se exakt vad det var för fel man hade gjort. Men av sådant fick man se väldigt lite. Ventilationen i badrummet hade dragits rakt ut genom väggen, man hade inte dragit takpappen ända in i hörnet vid takkupan och ytterisoleringen var bristfällig. Det var ungefär det man fick se. Däremot fick man 34 gånger se byggledaren gå runt i en vit hjälm och säga "Jag har aldrig sett så många fel i hela mitt liv".

Vad man däremot fick se var förannonsering om att man skulle jaga den ansvarige fuskbyggaren med mikrofon och kamera. Om och om igen. Inför varje reklampaus, vilka finnes i riklig mängd, efter varje reklampaus och någon gång mitt emellan. Kommer ni ihåg filmen Memento med en huvudrollsinnehavare som bara kunde minnas 15 minuter i taget? Hans lillebror jobbar som redigerare på Meter film och har ett minnesspann på två minuter! Sätt den jäveln i en guldfiskskål!


Det är tydligen varje journalists våta dröm att få sticka en mikrofon och en kamera i nyllet på någon och denne springer iväg. Dessutom verkar man ha fått för sej att detta är "bra TV". Innan man kom fram till det ihärdigt förannonserade klimaxet hade jag börjat hålla på fuskbyggaren. Jag satt i en timme och fick se ungefär 10 minuter unik film resten var omtugg och då förhandsvisningar om en fuskbyggare som fick springa gatlopp.

torsdag 11 november 2010

Checklista halkskydd

Häromdagen när jag skulle gå hem från jobbet så var det ett ymnigt snöfall. Det bar sej inte bättre än att det hade lagt sej ett lager av nysnö på den glattaste blankis jag skådat vilket slutade med en quadruppel mollbergare med pik vilket gjorde mer ont än vad jag vill uthärda på väg hem från jobbet.

Det brukar bli sådär. Halkskydd är så patetiskt så jag tar aldrig på dem före årets första större konstvolt. Vilket antagligen också är patetiskt men på något annat sätt.

Så jag letade fram dem ur någon låda där i hallen. Det är någon sorts gummisnoddsanordning med några dubbar på som man drar under sin sko. Men jag tyckte inte att de gav riktigt bra effekt i år. Det var lite småhalt och skvimpigt att gå trots halkskydden. När jag skulle dra av dem från skorna så var de jättesvåra att få lös.


Checklista för halkskydd: Dubbarna ska sitta utåt.

måndag 8 november 2010

Falsk anklagelse

Följ min blogg med bloglovin

Jag sitter och slötittar på något program på någon reklamkanal. Det är mycket chokladreklam. Toblerone annonserar med en kvinna som ros runt i honung och det ser bara äckligt ut. Sen är det sådana där fantastiska chokladmästare från Lindt, som faller bort därför att navelludd heter BellyButton Lint på engelska. Sen annonserar Marabou för några sådana där moderna mörka chokladkakor. Jag gillade den där gamla rejäla mörka chokladkakorna - de här moderna har jag provat lite för mycket "Havtorn med havssalt" och "Melon och vinäger" så det står mej lite upp i halsen. Det är klart - hittar man rätt sån där kaka är de riktigt goda men ...

Men så gör dom reklam för typ "Vilken är din favorit" där man bara får se färgsättningen på förpackningarna och texten är något annat. Mitt intresse väcks alldeles oerhört. Dock störs jag av att Dennis gnäller, ja, han rent ylar. Det förstör lite av min koncentration på den viktiga informationen från Marabou. Men plötslig inser jag att mina anklagelser mot Dennis är falska. Det är min mage som ylar!

fredag 5 november 2010

Nu på 300338:de plats

Jag konstaterar att jag numer ligger på 300338:plats av svenska bloggar.


Finns det så många bloggar?

torsdag 4 november 2010

Där solen aldrig ler del 5 - Hämnden: Logdans

På något sätt hade Persson lyckats luska ut att det gick bussar från I19 till någon logdans. Efter allt jag utsatt honom för så kände jag mej förpliktigad att göra honom sällskap. Det var riktigt skraltiga gamla gröna saker som veteransamlare idag skulle yvats över. De var väl från vänstertrafikens tid om jag minns rätt så man gick in från fel sida. Inne i bussen konstaterade jag att vi var de enda flygsoldaterna. Alla var mycket sammanbitna och drack ur små pluntor.

Jag vet inte riktigt var jag var någonstans. Det var en oproportionerligt stor loge med ett gigantiskt dansgolv. Kanske trettio meter tvärsöver. på andra sidan kunde jag skymta en handfull kvinnor. På våran sida stod vi en tvåhundra killar. Jag förstod inte riktigt vad det var frågan om för det var en linje vid stolparna som man blev bryskt tillbakadragen om man passerade. Alla killarna var blanka i ögonen och hade tung andhämtning. Exakt när musiken började spela så rusade alla killarna som en skenande buffeljord över dansgolvet mot de stackars flickorna.


De killar som inte lyckades fånga någon flicka (dvs nästan allihop) fick liksom snurra runt i luften och låtsas som de var ute och promenerade och fick lufsa tillbaka utan att avslöja vad som egentligen hade hänt. Det var som något från National Geographic Nature där den hane som inte fått tag på någon hona att para sej med fick sorgset vandra bort. Jag gjorde senare ett försök i tjurrusningen och kom trea från slutet.

Med böjt huvud gick jag till baren för att göra det bästa av situationen men det fanns ingen alkoholförsäljning utan jag fick försöka berusa mej på lättöl. Jag gav upp det också efter sex stycken. När jag skulle gå ut och lufta mej fick jag vända tillbaka för därute skulle man visst slåss. Så det blev några timmars väntan på bussarna tillbaka och i bussen gällde det att inte möta någons blick.

Dom säger att det som inte dödar en gör en starkare men det vete fan.

(Hur är kvinnorna klädda frågar ni er? Ja, vad har årgång 56 har gjort för ont egentligen för att straffas på detta vis, men när vi kom upp i den ålder då vi på allvar kunde komma i kontakt med det andra könet på ett mer handfast sätt så ersattes det kort-korta kjolmodet med maxi-kjolen. Män i Saudiarabien får se mer kvinnoben än vad vi fick göra.)

tisdag 2 november 2010

Återandvändning av gamla inlägg

Med tanke på jordens knappa resurser så ska jag idag återanvända en gammal teckning. Saken är nämmeligen den att de första bilderna från den nya Tintin-filmen börjar läcka ut.


Svårt att säga om det är bra eller dåligt. Hursomhelst så flaggade jag för denna film redan i bloggens elfte inlägg i januari 2009. Det är så att det är Kapten Haddock görs av Andy Serkis som vi känner igen som Gollum i Sagan om Ringen-filmerna. Så här roligt hade jag åt det för snart två år sedan.

måndag 1 november 2010

Feministisk måttstock och statestik

Jag det blev ju en ganska omfattande cineastisk utvikning här. Precis när man funderar varför man ser en film så råkar man via en FB-vän på följande klipp:



Vilket ju är tankeväckande. Men man funderar litegrann på vilka filmer det är man skulle vilja se som passerar testet. Då tänker jag osökt på de där filmerna som gick på natten på Canal +. Titlarna har förlorats för mitt minne men varför skulle inte en sådan film kunna heta "Lesbian lumberjackers"?

Nu kopplar mina associationsbanor lite på frihand här men så sitter jag och tittar på besöksstatistiken. Först vilka inlägg som toppar senaste månaden:


Folk läser alltså inte mina nya inlägg i första hand utan mina gamla. Och notera femteplatsen där "Lesbiska skogshuggare" ligger, ett år efter publiceringen. Men om man då tittar på vilka som läser på bloggen så ser man ett förbluffande förhållande.

På något märkligt sätt har Ryssland seglat upp som tvåa i besöksstatistiken. Vad är det nu som pågår? Man anar ett samband mellan intresset för lesbiska skogshuggare och ryska besökare eller är det bara mina fördomar?

Där solen aldrig ler del 4 - De dödas vän

De närmaste veckorna fick jag gå ensam på filmstudion. Jag ägnade min tid åt att teckna, läsa böcker och att gå på intressanta föredrag. Och på torsdagarna gick jag på filmstudion. Det var någon film om tjeckiska textilarbeterskor som bodde i en stad med bara kvinnor. Det verkade ungefär som Boden förutom att de som lyckades få tag på de motsatta könet ofelbart blev gravida med möjligast tragiska utveckling. Det var någon svår Ungersk film också.

Nu skulle filmstudions stora nummer komma. Man förutspådde att sydamerika skulle bli nästa stora filmland. Nu skulle den amerikanska dominansen äntligen brytas. Det kommersiella, ytliga bjäfset skulle ersättas med storslagna episka berättelser om lantarbetares resning mot godsherrarna och annat uppbyggligt. Och man hade fått tag på en film som vunnit massor av priser på filmfestivaler världen över och fått kurrar, stjärnor, klappar och filmstolar så det stod härliga till. Filmen hette "Antonio das Mortes - de dödas vän". Filmen omgavs av sådana rykten att Persson frångick sitt löfte att aldrig mer sätta sin fot på filmstudion.

Publiken såg fin ut. Det var Bodens fem intellektuella och så ett gäng revolutionära krafter jag kände igen från bokcaféet. De hade tjärat sina finaste gåbortsnäbbkängor och hade välansade dalmasfrisyrer och små försök till Leninskägg. Luften var fylld av förväntan.

Filmen började rätt hyggligt. Det var som en psykotisk spagettivästern. De sköt ganska vilt men väldigt oklart varför. Efter tjugo minuter så lämnade revolutionärerna biografen muttrande något om bristande klasskampsanalys. Det var alldeles omöjligt att förstå varför någon i filmen gjorde någonting eller vad det gick ut på. Men jag minns det som vackra bilder. Vid pass halva filmen så började de intellektuella troppa av. När det bara var jag och Persson kvar i lokalen så var Persson desperat.


Nu vidtar en bisarr scen. Av oklar anledning så går en skäggig man med dammig kostym runt i öknen med sin älskades lik. Omkringstapplandet sker med överdrivna rörelser som  om det vore en gammal stumfilm. Efter att ha stapplat runt och bedyrat sin kärlek till liket så börjar han kyssa henne. Det hela utvecklas till en väldigt intensiv tungkyss och plötlsigt verkar han sätta i halsen så han sprutar ut levrat blod. Då gick Persson. Därmed tog vårat gemensamma filmintresse abrupt slut.

En scen jag minns speciellt är när Antonio går nerför en stor trappa ut mot ett torg. Men det visar sig att hundratals, om inte tusentals, soldater från brasilianska armen har lagt sej i bakhåll på taken runt torget. Man har kulsprutor, gevär och pistoler i drivor. Man matar på med alla amunition man har. Antonio drar sina två sexskjutare och för varje skott han skjuter så trillar det ner ett tiotal soldater. Som genom ett under så undviker han att bli träffad samtidigt som han skjuter ner samtliga soldater utan att ens behöva ladda om.

Ibland funderar man på hur recensenterna gör när de sätter högsta betyg. Här undrade man om de öht har sett filmen.