måndag 31 augusti 2009

Konstfackselev låtsas vara psykiskt sjuk

Nu har domen kommit mot konstfackseleven Anna Odell som låtsades vara psykiskt sjuk och provocerade fram en bältesläggning. Det blev dagsböter och det känns väl för mej som en rimlig nivå.


Nåt nöt på Expressen raljerar över det hela och pekar på att den enda extra kostnad man kunnat visa på var 30 spänn för Stesolid. Nu har jag jobbat på akutpsyk och blir ganska illa berörd av hela historien. Kostnaderna i reda pengar är på inget sätt problemet. Problemet är att det är förenat med risker med en bältesläggning både för patienten och personalen. Ingen ska tro att det är roligt att lägga någon i bälte. För det är faktiskt människor med känslor och tankar som ska utföra själva bältesläggningen. Det är en läkare som fattar själva beslutet om bältesläggning och de befattar sej inte med själva bältesläggningen som ska utföras av lågt betald personal som nästan konstant arbetar under psykisk stress och på obekväma arbetstider. Att någon kommer och driver med dem som arbetar med detta är en ganska grov kränkning anser jag som har stått i de här situationerna.

Dessutom så är det ju inte så att man på något sätt "avslöjar" något. Vi vet alla att psykiatrin i Sverige går på knäna, att akutavdelningarna är överbelagda och kan inte erbjuda den vård som de som är psykiskt sjuka på riktig borde få.

Hej rymden!

Som liten älskade jag allt som hade med rymden att göra. Och mitt hjärta gör fortfarande ett litet skutt så fort rymdfärder kommer på tal. Det är lite fascinerande att den där bisarra rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen skulle förändra våra liv så mycket. Hemdatorer, internet och mobiltelefoner skulle antaligen inte existera eller åtminstone fungera på oerhört mycket lägre nivå.

Så för mej var det självklart att vara ute halvfyra inatt för att få se Fuglesang kretsa förbi. Men det var inte nåt vidare rymdskådarväder. Det var grått och regnigt. Men jag vinkade i alla fall till Fuglesang. "Hej Christer"!

söndag 30 augusti 2009

Vem kan man lita på?

Jag har frossat i Israeldebatt den sista veckan. Jag har verkligen försökt förstå situationen men nu har jag till sist fått acceptera att jag inte förstår någonting.


Uprinnelsen är att en journalist vid namn Donald Boström skrivit en artikel där han utmålar en illegal handel med organ från dödade palestinier. Eller riktigt vad han skriver i artikeln är lite luddigt. Ett antal palestinska unga män ska ha skjutits till döds och lämnats tillbaka med bålen öppnad och hopsydd. Möjligen ska vissa organ saknas. Samtidigt så är det en härva i New Jersey, USA där det har förekommit illegal organhandel. Läsaren antas dra en slutsats därav.
Olika personer i den Israeliska regeringen och den israeliska ambassadören i Sverige gick i taket därför att det i deras öron lät alltför mycket som en antisemitisk vandringssägen från trettiotalet. Man krävde att den svenska regeringen skulle fördöma artikeln. Den svenska regeringen sa att man enligt den svenska grundlagen inte kunde göra så. Vilket inte riktigt är sant för det KAN man nog göra. Regeringen kan inte ingripa mot pressen men man kan fördöma om man vill. Den israeliska ambassadören Zvi Mazel hävdade bestämt att regeringen visst kunde ingripa eftersom man gjorde det under Muhammedkarikatyrkrisen. Fast det är ju inte riktigt sant det heller. Det vill säga man ingrep men den ansvariga ministern fick avgå eftersom hon översteg sina befogenheter.

Journalisten Cornelia Edvardsson ställde den nog så intressanta frågan om det överhuvudtaget var möjligt att använda organ från ihjälskjutna. Hon säger att hon pratat med en transplantationsexpert som säger att det är omöjligt (eller åtminstone så svårt att det är osannolikt att man ens försöker) och Donald Boström säger sig också ha pratat med en läkare som säger att går hur fint som helst. Cornelia Edvardsson sade också att Boström har försökt kränga den här historien tidigare men att han inte fått den publicerad. Fast det är inte riktigt sant det heller därför att delar har funnits i boken Insallah där lustigt nog Cornelia Edvardsson själv medverkade. Intressant nog så verkar det som om utrikesdepartementet har sponsrat Boströms medverkan i den boken med femtiotusen kronor så på sätt och vis så är regeringen ansvarig för artikelns uppkomst så man kanske borde be om ursäkt ändå ...

Som en sista krydda på anrättningen så stämdes Aftonbladet av en privatperson i New York. Därför så publicerades en engelsk version av artikeln på aftonbladets nätsida. Det märkliga var bara det att flera av de känsligare partierna av texten skiljde sej ganska markant åt. Det här var uppgifter som först bara cirkulerade på några pro-israeliska och tokliberala bloggar. Men en journalist på TV frågade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin varför det var så stora skillnader på den engelska och svenska texten. Jan Helin såg oss tittare i ögonen och förklarade att det var en ren tillfällighet, vi kunde lita på honom. Han såg ut som Richard Nixon i ögonen.

Det har talats mycket om att bloggarna kommer att ta över mycket av gammelmedias granskande roll. Förvisso är det så att mycket av det som kommit fram i den här historien har kommit genom bloggar men de olika bloggarna är fruktansvärt polariserade och släpper bara genom sådant som talar för den egna saken.



Osökt kommer jag att tänka på när Magnus Uggla gjorde en skiva med gamla progghits. Det var en offentlig hemlighet att Björn Afzelius använt inkomsterna från sitt engagemang från världens fattiga och förtryckta till att köpa en villa i Italien dit han reste för att få inspiration. I Ugglas version hade texten från "Vem kan man lita på" förändrats från "När Robert Zimmerman flytt landet med miljonerna" ändrats till "När Afzelius och Wiehe flytt till Italien med miljonerna" så fick han dra tillbaka skivan. När Uggla ombads en kommentar så sade han bara "Man kan inte lita på NÅN nuförtiden" och det, mina damer och herrar, det är i alla fall något som är sant.

torsdag 27 augusti 2009

Konässören

Det körde förbi en glassbil. Hustrun rusade ut för att köpa turkisk peppar. Men det visade sej att det var en konkurrerande glassbil. Så hon kom tillbaka med en glass som hetta "Black Panther". Designen på glassen var anslående. Det såg ut som huvudet på en svart panter. Dessvärre hade man gjort hål genom glassen för ögonen vilket gjorde den svåräten. Själva lakritsöverdraget var helt okej men vaniljglassen smakade så där artificiellt och tråkigt som viss vanilj gör. Jag kommer på mej med att stå och sakna "Black Nogger". Vilken höjdare det var! Jag känner att kunnandet bland allmänheten när det gäller lakritsglasspinnar är alldeles för låg! Vi måste utveckla vår smak och bilda en slags munskänkare för lakritsglasspinnar.


Vi behöver också lakritsglasspinnesommeljärer. Varför ska sådant bara finnas för vin, whisky och öl? V

tisdag 25 augusti 2009

Avgiftning

Att jag skulle teckna serier var aldrig någonting som jag tvekade om. Det var medfött. Frågan var bara om jag skulle försöka få betalt eller inte.

Hursomhelst så har jag därför läst mer serier än vad som egentligen är möjligt. Jag har läst allt. Och sparat allt. Jag kan varenda ruta, jag känner igen varenda tecknare och känner igen varenda tuschläggare. Omgivningen har ifrågasatt det sunda i detta men jag har varit så van att vara ifrågasatt så jag har inte berörts det bittersta. För att förenkla så har jag sagt "det här kan vara värt en hel del pengar" vilket i våran kultur höjer frågan ovan varje tvivel. Vad som helst är försvarbart om det kan vara värt pengar.

Men nu gick det hål. Jag kan inte ha det så här längre. Det lustiga är att det som nästan är har varit det tyngsta argumentet har varit att alltfler av mina jämnåriga bara dör och jag kan inte försätta mina barn i den fasansfulla situationen att behöva ta hand om allt detta. Tänk om dom inbillar sej att det ska finnas något av värde här och försöka gå genom eländet. Det får inte ske.

Men det gör ont. Jag kan inte skiljas från något.


Så nu har jag börjat sälja av på Tradera. Än så länge är det en försöksverksamhet för att jag ska fatta hur det går till. Men jag har i alla fall börjat. Men vilka nötter det är på Tradera! Jag hittade ett par Billy Bäver, den där högsmala tidningen från 1964 som det knappast bjöds nånting på. Och några Buster från 67-68. Alldeles för låga bud. Jag var tvungen att slänga in ett par bud på en gång.

söndag 23 augusti 2009

Tanken med etanol i tanken

Min farfar var konsumföreståndare. Ibland berättade han små anekdoter men jag var för ung för att förstå de flesta av dem. En som dock fastnade var när han förestod kooperativa i Vuollerim och fick förnämt besök, det var hustrun till någon ny höjdare på kraftverket med väninna som skulle handla. När de frågade var man kunde handla mjölk så hänvisade han dem till en bonde i närheten. De svarade kränkt "Vi vill inte ha mjölk från kor, vi vill ha mjölk på flaska!".

Min farfar var född i Laisvall, eller snarare i det som i dag kallas Laisvallby. I somras så stängde de bensinpumpen i Laisvall. Det blev för dyrt att installera en Etanoltank vilket är obligatoriskt nuförtiden. Det är visst för miljön. Att det besynnerliga slutresultatet blir att hela byn måste åka de fyra milen till Arjeplog för att tanka och således ökar utsläppen dramatiskt samtidigt som det inte finns en enda etanolbil i byn bekymrar inte politikerna i Stockholm.

Dessutom ... OM man nu verkligen vill ha etanol i Laisvall är det ju bara att gå till Nisse i röhuset. (Namnet Nisse och huset röhuset är förstås fingerade)

onsdag 19 augusti 2009

Dragkroken som manlighetssymbol

För någon dag sedan grubblade jag över synen på den norrländske mannen. Det var en kvinna på radion som hade något slags föreställning om att dragkrok var så vanligt förekommande på norrländsk landsbygd jämfört med i södra Sveriges tätorter berodde på att man ville markera manlighet. Själv hade jag ditintills föreställt mej att det mest var praktiska orsaker men resonemanget rörde vid en tanke som legat och gnagt i mitt undermedvetna ett tag. Hur kan det komma sej att om man kör en sån här bil ...
...så ser dragkroken ut så här:


... men kör man en bil som ser ut på detta sätt ...
...så ser dragkroken ut så här:


Man behöver inte vara alltför freudianskt skolad för att man ska tänka att det är någon form av kompensation det handlar om. Men vad är det som ska kompenseras och av vem?

tisdag 18 augusti 2009

Gorillakrigföring

Den här tidningen knyter på ett överraskande elegant sätt samma de två tidigare inläggen. Ibland verkar det som om allting styrdes av något slags kosmiskt sammanhang. De nakna aporna är tecknade av Esteban Maroto och Bernie Wrightson medverkar också i tidningen. Det gör ont att göra sej av med den. Farväl.

Kommunister från Mars - den röda planeten

Jag håller smärtsamt på att göra mej av med tonvis av serietidningar. En del är jättekonstiga. Som den här:

(OBS!Klicka inte på bilden om ni har flera lärarinnor i samma rum. Har innehåll som kan uppfattas som stötande för känsliga personer.)


Nåja. Det är något slags undergroundparodi. Men den här då:


Här orkar jag inte ens reda ut om det är på allvar eller inte.

Vi måste utrota gorillorna

När jag var som mest igång i stugan så blev arbetsdagarna rätt långa. Såpass långa att de drog ut ända till Karlavagnen - ett sånt där pratprogram på radion där mestadels fulla människor ringer in och pratar osammanhängande. Denna kvällen - den 4 augusti närmare bestämt- så ska programledaren Marcus Birro prata om mansrollen. Han är upprörd över hur vi män är. Tydligen går vi på fotboll, är drängfulla, sviker våra barn och brölar. Det är ett väldigt tjat om att vi män är som apor istället för att lyssna på poesi som vi män borde göra. Nu hör jag inte riktigt allt men jag tycker mej i alla fall höra att den gamla mansrollen måste utrotas - "Vi måste utrota gorillorna!". Det här gick och malde i mej och jag började tänka på saken i form av blogginlägg. "Nu ska du få Birro-jävel!", tänkte jag och smidde drastiska formuleringar och hade bilden klar för mej:
Så nu när jag kom hem så lyssnade jag på programmet på webben. Det var mycket bättre diskussioner än vad jag mindes. Men jag blev i alla fall lite irriterad när han väver ihop en slags ålderstigen mansbild bestående av fotbollshuliganer, norrlänningar i rutig skjorta och svikande fäder. För mej är inte de här riktigt samma sak. De norrländska männen fick en ganska stor släng av sleven. Det var en kvinna som hade något slags uppfattning om att norrländska män har dragkrok på bilen som en manbarhetssymbol, kopplar aldrig lös släpvagnen som är tom eller innehåller en röjsåg och bär som sagt var en rutig skjorta.

Jag måste utreda det där närmare. Dragkroken är så pass intressant så att jag ska ägna den ett eget inlägg. Men det grundläggande är att bor man på landsbygden så fraktar man runt saker. Ved, gamla möbler, murbruk, dräneringslangar och gud vet vad. En dragkrok är inte en symbol utan en förutsättning för att fungera. Man har heller inte släpvagnen påhakad för att vara macho. Tvärtom så sabbar släpvagnen för machokörning och är ett jävla besvär. Har man en tom släpvagn så har man lämnat något eller ska hämta något. Man kör inte många kilometer i onödan med en släpvagn på. Att man har en ensam röjsåg på släpvagnen är för att de inte är speciellt kul att ha i kupén. Annars så har en röjsåg väldigt lite machopoäng. Jag har aldrig hört någon benämna sin röjsåg vid märke eller vilken effekt den har. Machoprylar som snöskotrar får sitt namn efter märket ("Jag tar lyngschen och kommer över") och alla vet exakt vilken effekt de har på motorn. Det var uppenbart att radiopratarna inte begrep någonting av den grupp de försökte beskriva. Hursomhelst så är de flesta rutskjortemännen rätt hyggliga om man lär känna dem närmare och inte alls så fastlåsta i konventioner som man tycks tro i södra Sverige. Man har fått något slags sammansatt bild av "Jägarna" och "Pistvakt" som närmast är en parodi på olika företeelser.

Och ännu gåtfullare var kopplingen mellan rutskjortorna och fotbollshuliganerna. Som jag ser det så är fortbollshuliganerna en ny mansroll som har kommit till på senare år. Man har säkert lånat beteenden från inbillade vikingabeteenden och sådant men själva rollbildningen är något som hör städerna till och är för mej snarare ett desperat sökande efter något slags manlig gruppidentitet än ett uttryck för en identitet som har funnits. Rutskjortorna har vuxit upp med manliga förebilder medan huliganerna oftast har vuxit upp utan.

För rutskjortorna må vara patetiska på många sätt. De är ju heller inte samma sort allihop heller även om de kan förefalla likartade för en utomstående. Men skiljer de sej på ett avgörande sätt från Stockholmsmännen så är det att rutskjortorna inte sviker sina barn.

Men när jag lyssnat genom programmet hittade jag inte uttalandet om att utrota gorillor. Visserligen hade jag den mesta uppmärksamheten åt annat håll och hörde bara delar men det var ändå underligt att jag hade en sån klar minnesbild. Förlåt Birro. Men rubriken var så klatschig så jag behåller den ändå ...

måndag 17 augusti 2009

Slösaktiga kommuner

Svenskt näringsliv och någon tankesmedja(!?) har i en artikel i SVD kommit fram till att det är skadligt att ge pengar till "slösaktiga kommuner". Man redovisar inte vilka kommuner man finner slösaktiga och vilka som är sparaktiga. Av tidigare inlägg från samma håll så kan man sluta sej till att de som anses sköta sin ekonomi är Danderyd, Täby, Lidingö, Lerum och Vellinge. De som brukar anses missköta sin ekonomi brukar vara Pajala, Sorsele, Botkyrka och Södertälje.

Receptet på framgång för en kommun är att ligga nära en storstad och ha extremt hög andel villor. Det som är dåligt för en kommun är att ligga i glesbygd, ha hög del ålderpensionärer eller att ha hög andel hyreslägenheter. Svårare än så är det inte.

Mina idoler - Ike Turner

När jag var tonåring var utbudet av musik begränsat. Det gick något enstaka program på TV av typen "Opp och poppa" eller liknande. Denna kvällen skulle Ike&Tina Turner uppträda. Jag såg fram emot detta dels för att jag gillade det jag hört av dem och så var jag väl lite lockad av de bilder jag sett av Tina Turner.

Men det var inte Tina som egentligen fångade mitt riktiga intresse. Ike Turner, uppenbart afroamerikan, lyckades utstyrd med helt absurd dalmasfrisyr, mongolmustasch och hysteriskt blommig skjorta ändå framstå som extremt cool. Jag hade hitintills aldrig begripit vad cool var för något. De svenskar som gjorde anspråk på att vara cool var figurer som rörde sej mellan jazz och schlager som Svante Turesson och Östen Warnebring och de gav liksom ingen indikation på vad det egentligen var för något. Men nu såg jag.


Men orsaken till att jag vill ta upp honom här hände en femton-tjugo år tidigare. Den unge Ike hade arbetat som DJ och hjälpt till med inspelningar och liknande. Han kunde spela flera instrument och var en hejare på att skriva arrangemang. Hans band skulle spela in en låt där Ike spelade piano och Jackie Brenston sjöng. Låten "Rocket 88" fick ett tuffare och stunsigare sound än den samtida Rythm & Bluesen och räknas bland en del som den första riktiga rocklåten. Ett Country&Western band som hette Bill Haleys spelade in den för den vita marknaden. Bill Haley fick sedermera äran för att ha gjort den första rocklåten med "Rock Around the clock" men det är uppenbart när man lyssnar på Bill Haleys inspelningar och samtida R&B att den egentliga utvecklingen skedde inom R&B och att Haley, förutom det bisarra slumpskottet med Rock around the clock, inte tillförde någonting.

Sedan gjorde han ganska intressant musik med sitt band "Kings of Rythm" men de riktigt stora hittarna infann sej aldrig. Så småningom så kom han att råka på Tina och historien tog en helt ny vändning. Hon var den perfekta frontfiguren för hans musik. Det var hett och häftigt. Tina har fått den mesta credden av deras musik naturligtvis men om man lyssnar till det som hon har gjort utan Ike så är det ganska ointressant. Så Ike&Tina Turner var mycket mera & än vad som framgår av populärpressen.

Men som jag redan varit inne på tidigare så är begåvade människor tämligen ofullkomliga i det privata. Hans ryktbarhet nuförtiden är mest som hustrumisshandlare.

Efter bandets upplösning så var han nedgången av missbruk och gjorde inte mycket vettigt. Det sista jag såg av honom ett program på TV från en bluesfestival där han kompade de andra gubbarna och hjälpte dem med deras rullatorer.

Färjan över Laisan

Årets stora snackis i Laisvallby var den stora färjan. Helt plötsligt över en natt så uppenbarade sej en färja på fjällsjön. Det känns lite lätt absurt men tydligen lönar det sej att dra igång ett sånt här jättespektakel för att avverka på andra sidan sjön.


Tydligen är det så dyrt och osäkert nuförtiden att göra isväg så man gör hellre såhär.


Färjan sattes ihop av något slags stora gröna sopcontainrar och så satte man två små motorbåtar med hytter vid sidan om som drev fram fartyget.