måndag 20 juli 2009

DVD-sommar: Taken

Man undrar hur snacket gick när man skulle spela in den här?

- Vi har ett manus till en Steven Segal film som Steven inte vill göra ...
- Varför inte?
- Manuset är för ologiskt och innehåller för mycket oförklarat våld och för många rusningar genom malande maskingevärseld för att det ska vara trovärdigt.
- Vad handlar den om?
- En gammal CIA-agent får sin dotter kidnappad av albanska gangsters och dödar en massa människor.
- Har inte Segal redan spelat in den?
- Han har gjort samma med serbiska, bulgariska och saludiska gangsters ...
- Saludiska? ... Äh, glöm det ... finns det någon annan som kan göra den?
- Öh, det är bara Liam Neeson som är ledig.
- Kan han spela en sån roll?
- Kan Steven Segal spela någon roll överhuvudtaget?
- Tänkte inte på det. Vi kör. Alltid finns det väl någon idiot som hyr den på DVD.


Den får två misshandlade, stympade och skjutna grävlingar.

Telefonklotter

När man säger att man är rätt hygglig på att teckna så brukar folk säga "Oh, vad jag skulle vilja kunna teckna!". De flesta brukar se lite förvånade när man förklarar att det inte är en tillgång utan ett slags förbannelse eftersom man därmed är dömd till ett liv i fattigdom. Eller att ha det som något slags hobby, vilket är ett ganska irriterande tillstånd.

Den enda fördelen är att ens telefonklotter ser lite lattjo ut.

fredag 17 juli 2009

Ett brett program

Jag råkade i diskussion med några från Piratpartiet. De var oerhört kränkta över att de sågs som ett enfrågeparti. Man hade ju verkligen ett brett program. Själv blev jag så paff över själva tanken. Något mer ensidigt enfrågeparti har väl aldrig skådats sedan Planskilda Korsningspartiet. Men jag inser att när de pratar om medborgarfrågor och integritetsfrågor på nätet så har de inte någon aning om att det finns sådana frågor utanför nätet. Till sist så inser jag att jag talar med människor som har hela sitt sociala umgänge, antagligen hela sitt yrkesliv och kanske till och med hela sitt kärleksliv på nätet.

Mina idoler - Sinead O´Connor

Första gången jag såg henne var runt 1984 i en rockvideo på MTV med något slags hippiegrupp, vars namn barmhärtigt nog har försjunkit i glömskan. Det så lite lustigt ut med en flintskallig ung flicka i något slags svart hippiekaftan men präglad av pissiga Sci-Fi-filmer med flintskalliga kvinnor som heter Kle-Gah och går i oranga syntetpyjamasar så var det ändå okej på nåt sätt. Jag tror inte att hon hade nåt med bandet just att göra utan stod där som en Go-go-flicka.

Nästa gång hon visade sej på radarn var med "Mandinka" - en inte helt oäven låt men ändå inget som etsade sej fast på stjärnhimlen.

Men så kom "Nothing compares 2 U" - en halvdan Princelåt som i hennes händer förvandlades till en riktig rökare. Det här var i en tid då jag hade småbarn så jag hade i princip inte en aning om vad som hände i musikvärlden förutom "Bä bä vita lamm" så det var lite av ett uppvaknande när jag hörde resten av skivan som innehöll en ganska stor spridning på låtmaterialet. Men många som köpte skivan var besvikna på att det inte var tolv låtar i samma stil som Nothing compares. Hur som helst så snurrade skivan oupphörligt i det Forsmarkska hemmet. Det var egentligen det enda musikintresse som jag och hustrun verkligen delade på djupet. Dessutom så framstod ju den första skiva "the Lion and the Cobra" i ett förklarande ljus. Särskilt "Troy".


Men varken världen eller Sinead var riktigt beredda på berömmelsen och hon spred glatt det ena provokativa utspelet efter det andra omkring sej. Hennes framträdanden lär ska ha varit varierande. På senare år så har hon sjungit på Gäliska, kommit ut som bisexuell, proklamerat sej som lesbisk för att numer åter ha blivit heterosexuell. Numer har hon blivit en liten tant med religiösa griller och jag begrep inte riktigt exakt hur det faktiska civilståndet är formulerat.

söndag 12 juli 2009

Rosornas krig i Umeå

Det har ett tag blåst hårt i kultur-Umeå. Parkförvaltningen var tvungna att såga ner två popplar. För att göra en liten rolig grej så lät man en motorsågskonstnär göra två rosor av resterna av popplarna istället för att såga ner dem helt. Den allra mest näsrynkande eliten blev upprörda. Sådana beslut kan inte tas av en simpel parkförvaltare. Det måste underkastas personer med god konstnärlig smak. Just den delen är lite intressant. Ska det vara så att samtliga sådana beslut ska tas av samma bedömare eller kan folk på olika nivåer besluta om konstärlig utsmyckning? Argumentet är att samhället betalar stora pengar för att utbilda konstkunningt folk och så kan ett sådant här beslut tas av vilken amatör som helst som råkar sitta i någon chefsställning.

För min del blir svaret att det kanske är bra att sådana beslut sprids så att man slipper den stundtals själsdödande konformism som uppstår när alla konstnärer är utbildade på samma skolor och alla konstvetare är stöpta i samma form.

Men Umeås konstsnorkfröknar rasar vidare. Rosorna måste förstöras. Urartad konst ska inte tillåtas i det offentliga rummet. "Giv oss kissande tanter, giv oss konstnärer som krälar i sin egen avföring, giv oss konstnärer som sätter på lik, kort sagt: giv oss den goda konstnärliga smaken!"

onsdag 8 juli 2009

Mina idoler - Charley Patton

Den första gången jag hörde Charley Patton var förmodligen på Aftonblues, ett radioprogram av Peter Måhlin, och det var kärlek vid första öronkastet. Det kändes som om jag kom i kontakt med själva urkraften i bluesen. Det var djupare, primitivare och mer mystiskt än allt annat jag hört tidigare.

Patton föddes någonstans runt 1891 och dog 1934. Han var i huvudsak afroamerikan men lär ha haft ett hår som drog mer mot rött än vad som är normalt för afroamerikaner. Det sägs att han ska ha haft någon form av mexikanskt påbrå och möjligen lite cherokee. Det mesta som sägs om Patton följs av åtminstone en motsägande uppgift. Han har vandrat runt med musiker som är om möjligt ännu mer obskyra än han själv varför mycket litet egentligen finns nedtecknat om honom. Mellan 1929 och 1934 så gör han en rad inspelningar som finns utgivna i en rad olika samlingar och kompilationer. Det finns endast ett foto av honom - också det omgivet av tvivel om det verkligen är autentiskt - som visar en välklädd man med stiliga damasker.


Han spelade ofta med någon form av slide eller bottleneck. På fotot av honom så har han gitarenn lutad bakåt och har vänsterhanden från halsens ovansida. Det ser ut som om han tar ett ackord bakvänt men det borde vara så att han håller en slide i handen.

En av hans mest kända inspelningar är "Stone Pony Blues" som verkar handla om diverse hästdjur och deras handhavande. "I got me a stone pony and I don't ride Shetlands no more
You can find my stone pony hooked to my rider's door ". Man vet att han är hos sitt fruntimmer för där är hans ponny fastknuten. Sen blir sammanhanget mer dunkelt "Vicksburg on a high hill and Natchez just below. And I don't feel welcome, rider, no where I go". För att avsluta med en sån modernitet som telefon: "Hello central, whats matter now with your line. Come a storm last night and tore the wire down." Det är alltså så att bluesmusiker ofta improviserade på en känd melodi och satte ihop sina bluesmelodier med standardverser som varierades. Patton var ökänd för att inte alltid ha sammanhang mellan verserna.

Men ibland så satte han ihop ordentliga texter. Ett slående exempel är "High water everywhere" där han beskriver en översvämning. Inte utan att man anar den förtvivlan han kände när han försökte hitta högre land. I del två så blir det ordentligt gripande.

Min egen favorit är "Down the dirt road". Här låter han som mest ursprunglig och rytmisk. Texten är inte helt lättolkad men det handlar om att lämna fruntimmer, komma till nya fruntimmer och bra och dåliga saker med det.

fredag 3 juli 2009

Porrfotografen Henrik Alexandersson får toppjobb i EU.

Jodå. Så kan man sätta en rubrik. Expressen har skrivit en artikel om att nyliberalen Henrik Alexandersson ska arbeta för piratpartiet i Bryssel. Och Alexandersson har skrivit ett svarsinlägg här. Jag delar inte mycket av Alexanderssons åsikter men det är onekligen en intressant tanke att redovisa sina skelett i garderoben. Mona Sahlin borde lära av detta som envist försöker lansera bilden av att hennes missbruk av hennes kontokort som hör till arbetet som vad jag minns handlade om tiotusentals kronor skulle handla om "den där Tobleronen".

Alexandersson verkar ha en tämligen naiv syn på porr av det där nyliberala slaget "Det är ett avtal mellan två parter" ungefär. Men enligt egen utsago så gillade han inte att flickorna blev utnyttjade. Porrbranchen är ju inte precis rättvisemärkt eller kravmärkt så man undrar vad han hade för föreställningar om hur det skulle vara.

Men det intressantaste är kommentarerna. Tydligen så är det Flashback-högern som är i farten. De skelett som han redovisar i form av porrfotograferande, ekonomisk oredlighet och licensskolkande räknas inte som belastning för hans fans. Att snylta, att cynisk utnyttja svaga och att vara osolidarisk räknas bland dem som meriter.