lördag 28 februari 2009

Häng dom högt

När jag passerade Expressens löpsedel och läste "Häng dom högt" tänkte jag att: "Jaha - det har kommit hit till sist. Men det var väl bara en tidsfråga". Fast jag funderade förstås på vilka det kunde vara som skapade sådan massmedial vrede. Giriga volvochefer? Butiksbrännare i Södertälje? Rattfyllerister? Våldtäktsmän?


Men när jag hittade tidningen visade det sej att det var en Clint Eastwoodfilm som man kunde köpa med. Just när jag börjat fantisera om vem man skulle få hänga.

fredag 27 februari 2009

Jag är bäst, jag är sämst

Jag fick ett litet lätt hjärnsläpp i höstas. Det stod en liten notis i Seriefrämjandets forum om en högskolekurs i serieteckning. Det måste jag hoppa på! Det hela går ut på att man ska göra det serieprojekt som man eljest inte kommit sej för att göra. Självklart skulle jag göra den stora serieromanen. Men den tunga och allomfattande intrigen ville inte riktigt infinna sej så jag bestämde mej för att jag skulle göra den stora serienovellsamlingen.

Det började lite trevande. Den första workshopen gick ut på att vi skulle använda material vi normalt inte skulle använda. Redan här blev jag lite bortkollrad. När jag så påbörjade mitt projekt så använde jag självklart mårdhårspensel.


Det är en så fantastisk känsla att använda mårdhårspensel. När det funkar så lyder den din minsta vilja och linjen varierar exakt efter ens önskningar. När man hållit på ett tag så börjar man älska tuschdoften också.


Ungefär vid det här laget börjar jag känna mej oövervinnerlig. Visserligen så textar jag som en kratta men de flesta tittar väl ändå bara på bilderna. Men så börjar eländet. Min favvopensel börjar tappa magin och ingen annan av mina penslar är magisk. Det är ungefär en pensel på tio som har den där speciella karaktären. Jag slutför den första kortnovellen lite på styrfart.

Sedan sätter jag ihop en stor mängd synopsis. Problemet är bara att de tunga episka historerna inte riktigt lyfter utan det är bara mina skämt som funkar. Plötsligt börjar jag känna mej som en av de där gamla patetiska ståuppkomikerna som till sist tappar förmågan att inte göra allting till ett skämt.

Vid nästa workshop blir jag åter lite bortkollrad. Kursledaren frågar mej varför jag övergav min krafsiga linje. Han var med på den tiden jag var en av de främsta fanzinetecknarna i Sverige. Det finns lite olika linje-linjer inom serieteckningen. Den klara linjen som bäst representeras av Tintin. Pensellinjen som man kan se hos Asterix och Spirou och så den krafsiga linjen som man ofta ser bland alternativserier. Jag var krafsig. Inte vet jag varför jag övergav den. Det vart bara.

Nu satte jag mej ner och tänkte att nu ska jag göra en krafsig serie. Som underlag hade jag lite slafsiga skisser som jag lade på ljusbordet. Vid min sida har jag en tuschpenna som är skitbra att krafsa med. Självporträttet i fönstret är gjord med en sån. Men då får jag en penna med fast storlek i handen som jag brukar använda för att texta eller linjera rutorna med. Plötsligt finner jag mej själv rita serien i en klar linje!? Jag som är den klara linjens antites. Det kräver egentligen ytterligt noggranna skisser. Varför kan inte jag styra mitt skapande?

Nu närmar sej slutredovisningen av projektet och jag känner mej som en idiot. Ett par av mina kurskamratet finns i blogglistan till höger. Läser man i deras bloggar håller ordet "ångest" på att bli allt frekventare.

torsdag 26 februari 2009

Grannen från helvetet

När man börjar tidigt på morgonen är det ingen pardon. Man har en liten stund att äta frukost men annars är det adrenalin som gäller. Snabb dusch, fräscha kläder och go-go-go!

När man har jobbat natt och vaknar fram på eftermiddagen är det helt andra premisser. Man segkliver upp. Man plockar fram någon t-shirt ur lägsta lagret i garderoben och så söker man sej mot köket för att få på kaffekannan. En eventuell dusch får anstå till systemet är återställt till åtminstone basala funktioner. En macka med så lågt fiberinnehåll som möjligt är nästa punkt på dagordningen.

Häromdagen när jag befinner mej i detta primitiva tillstånd blir jag varse att det flimrar förbi en mystisk skugga utanför köksfönstret. Och en till. Jag går fram till fönstret och just då kommer en man gående. Han ställer sej och tittar ogenerat på mej. Tre meter utanför fönster står en man, fullt medveten om att jag står i mitt köksfönster och tittar på honom, och tittar på mej som på ett djur på zoo. Så ytterligt osvenskt. Efter någon minut är han nöjd med sina studier går till huset mitt emot. Då blir jag varse att det är fler personer i faggorna. Huset mitt emot är till salu och det är visning. Jaja. Det är väl nån sorts förklaring.

När jag så vänder mej om ser jag att jag har hela diskbänken full av vinflaskor. Det är inför ett projekt jag håller på med. Jag har tiggt flaskor av vänner och grannar och rengjort dem. Men det kanske inte ser så snygg ut från utsidan, särskilt när det är många personer som springer i området.

När jag så börjar bära bort vinflaskorna råkar jag passera hallspegeln och det slår mej vilket visuellt intryck jag bjudit husspekulanten på.


Skulle du vilja ha den personen till granne? Det värsta är att de har home-stajlat huset som ska säljas. De kanske borde ha home-stajlat grannen istället.

onsdag 25 februari 2009

Håriga underliv

När jag började engagera mej i bloggosfären var min föreställning, ungefär som NASA, att jag skulle kunna hitta intelligent liv därute. Alltefter vart tiden gått så har hoppet långsamt eroderat så idag skulle man, ungefär som NASA, bli alldeles till sej om man fann spår av encelliga organismer.

Det verkar som om jag till sist fått kontakt med bloggosfären. När jag tittar i statistiken ser jag att de nya besökarna har googlat sej hit. Detta genom att använda sökorden 'håriga' + 'underliv'. För er fans har jag idag gjort en specialare bara för er.


Samtidigt känner jag ett visst vemod. Det kan inte vara lätt att vara håriga-underliv-fetischist i dagens läge när alla är så välrakade att de ser ut som småbarn. (Äsch! just nu inser jag att jag borde skrivit detta igår. På Fetischdagen.)

måndag 23 februari 2009

Saker jag önskar att jag gjort färdigt.

Det ligger ganska många påbörjade projekt i lådor. Det mesta är rent dravel och det finns en orsak till att det aldrig färdigställts. Men en serie jag önskar att jag gjort färdigt är den här som handlar om en man som kommer in på en skum hamnkrog. Alla likheter med andra seriefigurer är förstås helt slumpmässiga.

Rengöringsmedel

Ibland sitter jag och ser på reklam-TV. Det är så tätt mellan reklamen nuförtiden så man kan inte längre fylla ut alla pauserna med att hämta nåt att dricka, hämta nåt att äta och att kissa. Den som jag har mest problem med just nu är några uppenbart förryckta personer som använder nåt rengöringsmedel. Kvinnan går oroligt runt och inget rengöringsmedle hjälper riktigt. Man drar då i hysteriskt tonläge upp en flaska rengöringsmedel som verkar upplösa all smuts i något slags explosion. Kan det verkligen vara nyttigt?



Mannen verkar oförmögen att modulera sin stämma. Paret, om det nu är ett sådant, verkar på något sätt inte riktigt kunna känslomässigt relatera till varandra. Det ser ut som något slags lösningsmedelsskada. Vad innehåller egentligen medlet? Men den märkligaste nervskadan är att deras tal inte riktigt vill synka med deras läpprörelser.

Läderlappen

Inte för nånting. Ibland måste man bara rita en läderlapp.


Vilken dag är din paltdag?

Härförleden så hade jag min släkt på paltfestival. Vi samlades för att göra olika varianter på palt. Bland annat så skulle vi testa det nya raspeballer-mjölet vilket enligt uppgift skulle vara ett slags instant-palt alternativ.

Raspeballer-mjölet var absolut ett alternativ. Det tar ju några timmar att göra palt på riktigt. Detta var ju bara att blanda ihop och så klägga ihop paltarna. Smaken var något ointressantare än the real thing men avsevärt bättre än de här vakumförpackade tennisbollarna som erbjuds i handeln.

Efter väl förrättad måltid firade vi med traditionsenligt paltkoma.


söndag 15 februari 2009

Bonnläpp i Stockholm

Människan är ett flockdjur. Det gäller att uppträda på ett sådant sätt att man inte avviker från flockens beteende. I Stockholm handlar det om att se outsägligt uttråkad ut. I tunnelbanan gäller det att inte titta ut genom fönstret, titta på någon av medpassagerarna eller på golvet. Blicken ska oseende vara riktad på en obestämd plats framför en.

Jag har lagt stor möda på att utveckla mina förmågor och till sist kan jag skryta med att jag kan se så uttråkad ut att jag borde kunna tas för Stockholmare. Men allt är förstås som vanligt. Löser man ett problem så har man fått två nya. När jag ska gå över gatan så inser jag att jag är den ende som väntar på grön gubbe.




Jag hade lika gärna kunnat bära en fyra meter bred lysande neonskylt som sade "bonnläpp" ovanför huvudet.

måndag 9 februari 2009

Navelluddets gåta

Undertecknad är en entusiastisk anhängare av forskning. När jag så ser en notis i Illustrerad Vetenskap om nya rön i forskningens framkant; man har tittat närmare på navelluddets gåta. Det framkommer tydligen att luddet frekventast förekommer hos äldre, håriga män. Det framförs en teori att det bildas en stig mellan underlivet och naveln av hår som på något sätt utgör en transportled.


Lite fundersam blir man när man funderar över exakt vad är det som vandrar från underlivet till naveln?

fredag 6 februari 2009

Titta, det snöar.

Min son sa till mej: "oj, vad det har snöat". Jag tittar ut och ser någon decimeter nysnö. "Du", säger jag till sonen, "du talar till en man som kommer från en helt annan del av landet". Det är lite svårt att hänföras över snömängden när man är uppfödd i norrbottens inland.


Jag inser plötsligt att jag ingår i en lång kedja av erfarenhetsöverföring. Min far låg vid gränsen under kriget. Då lär det ha varit både kallt och snöigt.

En man i ständigt motljus

Pissiga deckarserier är ett av mina favoritnöjen. En av de pissigaste är Miami CSI. Jag har länge fascinerats av den ofrivilliga humorn när huvudpersonen Horatio Caine ser svårmodig ut i motljus och fipplar med solglasögonen. Man kan inte låta bli att fundera över vad meningen med de där övningarna egentligen kan vara. Allteftersom har jag kommit till den slutsatsen att regissören måste vara förälskad i skådespelaren David Caruso som spelar Horatio, eller H som de så fräckt säger i serien.


På sätt och vis fick jag min misstanke bekräftad. David Caruso bestämmer i stort sett själv hur serien ska göras.

torsdag 5 februari 2009

Ingenting är någonsin så illa att det inte kan bli värre.

Jag har sagt det förr. Ingenting är någonsin så illa att det inte kan bli värre. Just när jag börjat uthärda tanken på Terminator 4 nås jag av budet att det ska göras en ny Åsa-Nisse-film. Gud kommer att straffa oss för vårt högmod.

Men när jag tänker på det så skrev jag ett antal provmanus för serietidningen Åsa-Nisse. Jag koncentrerade mej fullständigt på hans oppfinnarsida och lade ner oerhörd energi på att alla oppfinningarna skulle vara trovärdiga. Den enda jag minns var den enhjuliga cykeln.
Men det blev ingenting av det heller. Jag tror att redaktionen tyckte att jag var för besvärlig med mina ritningar och nogranna anvisningar.

onsdag 4 februari 2009

Var är ni alla gubbar?

Jag lät som en riktigt sur gubbe i mitt förra inlägg. Då slår det mej att jag inte har sett några gubbar i bloggosfären. Vad är detta? Det borde ju finnas oändliga behov av att uttrycka sej. Jag menar det snöröjs för lite, sandas för lite, saltas för mycket och folk sitter med badkläderna i bastun. Det hör ni ju att det måste styras upp.


Ni kan väl inte bara lämna mej här ensam och representera gubbarna. Kom igen nu och börja blogga!

Kiss&bajsbloggar och blondinbloggar

För ett tag sedan fick jag ett hjärnsläpp. Jag råkade titta genom min besökslogg och insåg att jag hade haft tre besök på bloggen under en veckas tid. Jag hade väl föreställt mej att jag skulle ha en femton-tjugo i alla fall. Jag började söka genom de bloggar som hade extremt många läsare och fattar absolut ingenting. Varför vill folk läsa om när bloggaren klär på sej på morgonen? Om det var nåt kåseri med vilka förtret man kunde råka ut för en brådskande morgon kunde man förstå. Men det handlar alltså om de två timmar bloggaren lägger ner på att finna rätt outfit på morgonen. Varje klädesplagg redovisas med inköpsställe och pris. Femtonhundra anses som fyndpris. Det är lite svårt att få ihop med sysselsättningen som i storbloggarnas fall brukar vara att de halvtidsstuderar och "springvikar".


Detta är mitt nästa problem. Förutom att de inte har något att berätta stavar de som lågstadieelever. Jag är själv inget stavningsorakel men herregud så illa det stavas. Epedemisk dyslexi.

Men en blogg följer jag med viss skräckblandad förtjusning. Det är en flicka som VK-bloggar. Hon stavar föredömligt och har en meningsbyggnad som i alla fall duger för mej. Men temat är kroppsvätskor och odörer. Man kan ju inte låta bli att grubbla över hur människans växnad förändras med moder och trender. Det verkar som om den anala fasen drar upp långt i tjugoårsåldern samtidigt som vuxenblivandet åtminstone enligt egna uppfattningar inträffar i tolvårsåldern. Samtidigt så träffar man på en del kvinnor i min ålder som har svårt att släppa tonåren. Adolescensen verkar ha förtvinat. Medelåldern förklämts och ålderdomen kommer vi nog inte att hinna med. Lika bra det kanske för vi verkar ju inte få någon pension heller.

söndag 1 februari 2009

Hur mycket värdelöst vetande är lagom?

Någonstans läste jag att någon ansåg sej ha fått i sej för mycket värdelöst vetande när han insåg att han kunde namnet på alla Carl Bildts barn. Själv minns jag bara Blanche-flor. Men hursomhelst så antyder det ju att det skulle finnas något slags lagomnivå. Själv är jag portad från att spela Trivial Pursuit hemma. Men inga kunskaper kommer gratis. Inte ens värdelöst vetande. Man måste hela tiden ta in ny ovidkommande kunskap och underhålla gammal.

Jag kom att tänka på JR Ewing. Men jag kunde inte minnas skådespelarens namn. Patrik Duffy, Victoria Principal, Barbara Bel Geddes och Linda Gray satt som smäck. Men vad hette han som spelade Cliff Barnes. Han som spelade del lengräddade halvbrodern kan jag undvara men Cliff Barnes? Då slog det mej att JR Ewings skådespelare hette Larry Hagman. Det var väl för skönt att jag kom ihåg det. Men Cliff Barnes?

Det kom till mej mitt i natten. 3:14 (pi). Ken Kercheval! Så vansinnigt skönt att jag kom ihåg det.





Under en sån där konversation om ingenting berättade jag om detta för en bekant. Jag var nog lite stolt att jag kom på det. Då säger nötet: "varför googlade du inte bara fram det?". Jag var så chockad över kommentaren att jag inte kunde säga nånting just då. Googla fram? Såna människor kan inte ha ett fullvärdigt liv.